"De skepnader som framträder i Kristina Junzells videoverk är ömsom bekanta, ömsom hotfulla. Vi leds in i en natur som gestaltas med en symmetri som omfamnar oss i det samma som den tycks stöta bort oss. Emellanåt skymtar vi en man. Men han är ständigt på väg bort från oss, mot en natur som slutligen omsluter honom helt.

Det skenbart minimalistiska uttrycket i videoverket placerar arbetet i en psykedelisk tradition. Kameran registrerar ett yttre landskap, men det är inre världar som gestaltas i de hypnotiskt Rorschakflimrande sekvenserna. I Untitled Hymn antyds en närmast spirituell upplevelse av naturen.

De kaleidoskopiska effekternas suggestiva puls uppmanar till kontemplation och ställer frågor kring människans relation till naturen. De fenomen vi ser skildrade i Kristina Junzells verk, visst är de bekanta? Visst kan vi associera dem till upplevelser vi själva har erfarit? Även om de känns främmande och ibland till och med skrämmande, har vi inte också sett fläckarna i det yttre av synfältet och förundrats? Har vi aldrig någonsin upplevt skogen sluta sig kring sig själv för att kanske utesluta oss?

Kristina Junzells verk tangerar romantikens bildvärld och idégods - naturen tycks besjälad och konstnärens intentioner transcenderar tankeprocessernas logik. Färgfläckarna som blänker i landskapet rör sig i ett tillstånd bortom det medvetna – i ett drömskt tillstånd någonstans mellan det främmande och det bekanta."

Jan Ekman Konstvetare och skribent